tiden läker om vi får den att stanna, andas

Det är svårt att hitta ljusglimtarna när man har det tungt säger min terapeut och jag nickar, säger att jag ändå har några sådana. Ljuspunkter. Saker att se fram emot. Gå på konsert med min bästis och syster, 100 skrivna sidor på min bok, fira jul med min kille och hans familj, söka nytt jobb för att få en nystart, min katt, fira två år med min kille, börja med en ny hormonbehandling när nästa mens kommer.

För en månad sedan var jag i Riga och gjorde en hysteroskopi, min mamma följde med. Jag var lite nervös över att sövas, men det gick bra. Jag skickade ett meddelande till min kille så fort jag vaknat till, visste att han var orolig och det kändes fint att veta att han tänkte på mig. Läkaren sa att allt såg bra ut, det skickades iväg en biopsi också. För några veckor sedan fick jag veta att det såg bra ut på biopsin; ingen inflammation. Så nu har kliniken en ny behandlingsplan för mitt nästa försök, med några ytterligare mediciner som förhoppningsvis ska hjälpa till. Jag försöker hitta peppen, hoppet som fladdrar i bröstkorgen, men det är rädslan som tar tar upp nästan all plats där. Rädslan som svärtar ner, gör allt lite dunkelt och suddigt i kanterna.

Du ser ledsen ut i ögonen säger min terapeut när vi pratar om min barnlängtan, jag tittar ut genom fönstret och tänker, försöker samla tankarna. Så många tänk om som spelas upp i mitt huvud, så många turer mellan hopp och förtvivlan att jag blir snurrig och illamående. Ja jag känner mig lite ledsen när jag tänker på det, svarar jag.

your back beneath the sun, wishin’ I could write my name on it

Jag tror inte att det är särskilt många som läser denna oregelbundna dagbok fortfarande, men skriver väl ändå mest för mig själv för att få ut tankarna som skaver. Det har redan hunnit bli oktober och mörkret kommer tidigare om kvällarna nu, jag vänjer mig aldrig vid att månaderna och årstiderna rusar förbi. Om två veckor är min sjukskrivning slut och det är tänkt att jag ska böra jobba heltid igen, men känner hur lusten krymper med tiden. Årets löneförhöjning blev samma som förra året (hela trehundra!) och jag känner mig kass och omotiverad, känner mest för att sitta hemma och skriva på min bok och kramas med min kille. Självförtroendet sviktar, men aldrig när jag är med honom.

Med höstmörkret kommer längtan efter något annat, utan att riktigt veta vad. En förändring, något som suddar ut känslan av att ständigt stå och stampa på samma plats. Jag går på en lägenhetsvisning, kontaktar kliniken i Riga om min oregelbundna mens, sparar pinterest-bilder på vackra bröllopsklänningar, pratar med min KBT-terapeut om vännen som tydligt visar att hon inte längre vill vara min vän och hur jag ska försöka skifta mitt fokus till sådant som får mig att må bra, klipper mig men känner mig fortfarande ful, drömmer konstigt om nätterna, känner mig tacksam för katten Pelle som bott hos mig i ett halvår nu. Och tänk, snart är alla träd gula, röda och orange och säga vad man vill om hösten, men den brukar faktiskt vara ganska fin att titta på.

like the stars miss the sun in the morning sky

Höstterminen är igång och sommarmelankolin ett faktum, snart är de mörka och kalla kvällarna här, snart ligger de rödgulbruna löven på marken. Folk pratar om nystart och framtidsdrömmar, det ska köpas nya kalendrar och höstkläder och det ska planeras in nya roliga utmaningar, kanske skaffar man sig en ny frisyr. I tjejvärlden är det nytt år på fredag skriver Sandra och Elinor skriver fint om saker hon tar med sig in i september. Jag gillar tanken på nystart, att få börja om, men har själv svårt för att hitta peppen, orken eller inspirationen just nu.

Jag är fortsatt sjukskriven och ångestriden, hittar inte några snygga höstkläder och borde väl göra något nytt med mitt hår, kanske mitt liv. Jag lyssnar på Taylor Swift och tänker på sommaren som aldrig riktigt började innan den tog slut och havsbaden som aldrig blev av. Jag tänker på hösten som skulle ha varit något annat, det var ju meningen att jag skulle vara föräldraledig med en nyfödd nu (istället för att sitta i jobbiga jobbmöten). Jag tänker på förväntningar och vänskap, tystnad som gör ont. Jag väntar på min mens, köper ägglossningstest för att hålla lite koll på min cykel och hoppas på ett mindre mirakel som gör att jag blir gravid med min kille istället. Jag scrollar Hemnet-annonser, längtar efter min kille när han inte är hos mig eller jag hos honom. Jag har tagit upp skrivandet på min bok igen, hoppas att den får bli mer än en dröm (och att någon vill läsa). Dagarna fortsätter att gå, även om det är sommar eller höst, tiden väntar fortfarande inte på någon.

doktorn såg upp från sina papper, hjärtat krossat på elva ställen

Semestern kom och gick ungefär lika fort, sommaren har nästintill regnat bort och jag hinner som vanligt inte riktigt med. Tiden väntar fortfarande inte på någon, mina andetag blir snabbare och ångesten fladdrar i bröstkorgen. Barcelona känns redan som en evighet sedan och jag längtar tillbaka, vill spendera kravlösa och varma dagar med min kille. Vill leva i en bubbla med honom utan att behöva tänka på att det är nio månader sedan jag var i Riga för min senaste återinföring, att jag blivit sjukskriven på halvtid för ”medelsvår recidiverande depression och ångest”, att min vänskapskrets tycks krympa och avundsjukan som river när någon firar sin födelsedag med ett stort gäng vänner, att läkaren i Riga hade semester när jag var beredd att åka dit för en hysteroskopi (den behöver tajmas med min mens), att folk börjar prata om höst och höstmörker redan i början av augusti eller att jag drömmer verklighetstrogna drömmar där jag antingen föder barn i ett badkar eller ammar någon annans bebis.

Och imorgon fyller jag år. Fyrtiofyra. Två siffror jag inte riktigt kan förlika mig med, men vad gör man. Jag försöker vara mjuk mot mig själv, men min ångest skriker att tiden är knapp och påminner mig om att augusti också skulle ha varit min bebis födelsemånad. Om det där embryot bara fått växa klart till en bebis, min bebis. Jag skulle ha varit höggravid nu, kanske tacksam över att sommaren inte varit så varm som sommaren 2018. Det blir ännu en födelsedag utan en bebis i magen eller famnen, bara en skrikande ångest och vetskapen om att andra i min ålder börjar få tonårsbarn. Men jag ska åtminstone äta tårta och önska mig hårthårthårt när jag blåser ut födelsedagsljusen.

och över oss hänger fågelsång

Så kom juni och redan ett halvt år in på 2023, sommaren rasar och tiden med den. Hur det är möjligt att hinna carpa alla diem har jag ännu inte lärt mig, frågan är om jag någonsin kommer göra det. Det har varit skolavslutning, finklädda barn sjungandes Pippis sommarvisa framför föräldrarnas mobilkameror, i samklang med vemodet i min bröstkorg. Jag har fått rosor av förväntansfulla sommarlovsbarn och tänkt att det är en ynnest att få vara en trygg famn under någons skolgång.

Och jag har tänkt på mina egna skolavslutningar i den vita kyrkan i hembyn, minns lyckan över att ha hela sommarlovet framför mig. Mamma som köpt en ny klänning till mig, pappa som stod längst bak i kyrkan och filmade när min klass sjöng om sommaren som inte blir av ifall nån inte sätter fart. Rosorna som vi gav vår fröken innan vi sprang ner mot friluftsbadet, rakt in i sommarlovet. Dagarna framför oss som tycktes oändliga, framtiden som kunde vänta utan att vi tänkte på den. Kommer jag någonsin få vara på andra sidan av kameran, tittandes på ett barn som är mitt genom en lins, med en önskan om att stanna tiden för bara en liten stund?

Snart, snart har jag semester. Min första semesterdag ska jag åka till Barcelona med min kille, jag ska vila bada läsa äta skaldjur dricka sangria hångla strosa. Jag önskar bara att jag kunde ta en liten semester från mig själv, mina tankar, också. Min KBT-terapeut sa att jag ska försöka komma på vänligheter till mig själv och olika sätt att pusha mig själv på till nästa gång vi ses, anteckningssidan gapar fortfarande tom så här dagen innan. Jag är ju bara så himla trött hela tiden, mest på mig själv. Men snart, snart får jag i alla fall gå på andra gator i en stad jag aldrig varit i, med min favoritperson.

jag har tappat räkningen

Ännu en mors dag

som inte tillhör mig,

jag har tappat räkningen

på hur många teckningar

som inte varit till mig,

hur många väntrum

med gravida kvinnor bredvid mig,

hur många sprutor in i min mage,

hur många ultraljudsbilder

som inte varit mina

hur många tårar

som bara varit mina

Jag minns ett medium som sa

”jag ser dig med ett barn på bröstkorgen”

för fem år sedan,

jag undrar hur många fler år

jag behöver vänta

22:22

Ibland blir skriket
inifrån bröstkorgen
öronbedövande, nästan så att det susar

nästan så att jag tror att hela stan
ska höra det, undra vad som låter

då skulle jag säga
”ursäkta, det är bara min längtan
som är lite högljudd just nu”

och dom skulle återgå
till sina liv, skynda vidare
med förskolelämningar
borttappade gummistövlar
och godnattsagor

Ibland tror jag att den
ska klösa sig ut
som varelsen i Alien-filmen
och döda mig
inifrån

längtan som skriker, öronbedövande

efter barnet
som kanske aldrig blir mitt

sedan gick väl tiden och då föll det sig som att jag blev som kvar

Du är så stark säger en vän och jag vet inte vad jag ska svara, jag känner mig inte stark, bara trött. Så himla trött och orkeslös, dränerad på energi, tankar, ord. Och jag hinner inte med, allt rusar förbi mig. Jag har tidigare tänkt att maj är min favoritmånad, men har kommit på att jag känner en slags hatkärlek för den här månaden. Visst är det vackert när allt det gröna vita rosa blommar ut, men det går alldeles för fort och snart har det redan blommat över. Nästan halva maj har redan gått och nästa vecka är det mors dag och sex år har redan gått sedan jag började försöka bli någons mamma. Tiden, hoppet, orken springer ifrån mig och jag känner mig inte stark, jag vill bara sova sova sova. Jag vill bara att något bra ska hända, att all väntan och längtan ska leda mig till dit jag vill vara, att motgångarna ska vara slut nu.

Mina gråa hårstrån har börjat bli fler, ibland plockar jag dem med pincett, jag behöver inte ännu en påminnelse om tiden som rusar fram. Min kille säger att han tycker om mina gråa hårstrån, jag bryr mig inte om att färga håret. Jag har börjat drömma så konstigt, nästan varje natt. Drömmar om mitt ex, guldfiskar som dör, någon som jagar mig, min kille som ghostar mig eller bara David Lynch-konstigt. Jag har börjat gå till min KBT-terapeut igen, hon ber mig lista vad som triggar mig mest (vänta på svar/sms, gravidmagar, ultraljudsbilder på instagram, mors dag, orättvisan i att inte ha en fungerande kropp). Har du något barn? frågar ett barn mig på jobbet, när jag svarar nej frågar hen om jag känner någon som har barn. Flera stycken svarar jag och känner hur det hugger till någonstans mellan revbenen, den där känslan av utanförskap som så ofta ramlar över mig, kommer jag någonsin bli kvitt den?

jag kanske gråter mig till sömns, men vi ses i nästa dröm

En natt drömmer jag att jag gör en ny embryoåterföring, men att jag därefter får ett negativt graviditetstest. Någon i drömmen, vem vet jag inte, frågar vad jag vill göra nu och jag skakar på huvudet och säger ”då får det vara, jag får väl inget barn då”. Mer av drömmen minns jag inte, men den gör mig nedstämd hela dagen.

Körsbärsträden slår äntligen ut i Malmö, jag har väntat så länge på våren och vill spara allt det ljusa och färgglada bakom ögonlocken för att kunna plocka fram när det mörka tar över. Påsken kommer och på långfredagen vaknar jag upp med min kille bredvid mig, vi ligger kvar i sängen ett tag och lyssnar på Håkans nya låt. Sedan stiger han upp för att steka pannkakor till mig, vi skrotar runt i pyjamas hela dagen och jag tänker på hur kär jag är i honom.

Resten av påsken är också fin, men något händer i mig en kväll när jag scrollar på instagram. Som en dolk stöter ångesten in mellan revbenen och tårarna bränner, men jag släpper inte fram dem. Ännu en att avfölja, eftersom jag inte orkar se ytterligare en gravidmage. Och så en känd kvinna som nu väntar sitt fjärde barn, en annan som väntar sitt femte och jag som börjar skaka, känner hur den rivande avundsjukan skär i mig. Jag vill också vara den där mamman som målar fräknar och röda kinder på mitt påskklädda barn, som målar ägg och går på äggjakt. Det är något bottenlöst sorgligt med att år efter år behöva stå utanför med sin längtan och bara titta på, inte få tillträde till de där rummen. Och så den nästan förlamande rädslan över att vara den enda som blir kvar där, utanför.

alla dessa drömmar som fyrtorn i mörkret

Med april kom inte bara solen utan även min mens, den första sedan missfallet i december. Kanske skönt på ett sätt att veta att jag fortfarande kan få mens, eftersom den varit så pass oregelbunden, men mensvärken gör att jag mest tänker på missfallet och blir ledsen. Känslan av ett liv som rinner ur en, ett liv som inte ens fick börja på riktigt, ett liv som jag ändå hinner fantisera kring. Det är få saker som gör så ont att tänka på. Jag skriver till kliniken i Riga att jag fått min mens, tanken är nu att göra en hysteroskopi och biopsi där innan nästa försök. Jag ska bara försöka samla ihop min ork.

Jag har ganska svårt för att förlika mig med den egna kroppen just nu. Jag kommer på mig själv med att bli avundsjuk på den som blir gravid genom att ligga med sin kille, bara så där. Ibland önskar jag att jag hade en (minst) tio år yngre kropp eller egentligen mest att jag vore fertil och inte behövde någon hjälp i form av äggdonation. Önskar att min kropp ska klara av att bära ett barn i nio månader, orkar inte gå igenom ett missfall igen. Min kille säger att jag är finast i världen, men jag ser inte det själv. Ser bara det skeva och fula, det som åldrats och förändrats.

I sommar fyller jag fyrtiofyra och även om alternativet är sämre tycker jag att det känns jobbigt att åldras. Jobbigt att tiden bara fortsätter att gå, utan att vänta på någon. Att jag inte längre tillhör den yngre generationen, utan snarare medelåldern (!). Att jag har slutat gissa vilken födelsedag som blir min sista som ofrivilligt barnlös, eftersom jag inte längre är säker på att det faktiskt kommer någon sådan. Ur led är den, tiden.